ywonnebloggartexter

Ett inlägg om hur jag uppfattat men också mina åsikter om en tidigare arbetsmiljö inom sjukvården/psykiatrin inriktning allmän psykiatri, där jag arbetade ett antal år. Jag hade hellre velat skrivit att jag ”älskat” vår psykosociala arbetsmiljö, men icke, den behöver verkligen förändras till det bättre. Den psykosociala arbetsmiljön behöver förankras i personalen, att vi alla! är där för att tillsammans! utföra ett bra arbete utan exkludering eller några mobbarbeteende/härskartekniker. Arbetsgivaren och dess chefer, arbetsledare borde ha koll på det och visa på rättigheter och skyldigheter, det är framförallt ett arbetsgivaransvar men också arbetstagarens ansvar.

Hej till alla!

Eftersom jag inte ville bli avtackad när jag nu slutar min tjänst, så får ni mitt mejl istället, fast å andra sidan så har jag sagt till närmare 10 stycken att jag ska sluta och Där någonstans tar ”djungeltrumman” vid.

Nu fick jag inte iväg mejlet för det krånglade att få utkastet över till mejl som skulle skickas samma morgon jag slutade en annan faktor var att jag hade chefen läsande mitt mejl över min axel och som säger väsande ”du kan inte skicka iväg det” Det kan jag visst svarar jag. Men mejlet gick inte iväg av skäl som nämns, så jag gör så här och hoppas att någon av mina fd kollegor läser det här på bloggen istället.

Idag är sista arbetsdagen för mig efter många år inom allmän psykiatrin både dag tjänst och natt tjänst har varit aktuellt.

Nu kommer jag att arbeta inom bemanningsföretag det blir både som lärare och som usk.

Tro nu inte att mejlet ska bli något sirapssött, om hur bra allting är, så kommer det inte bli, snarare faktorer som gör att jobba i psykiatrin – njaa. Mina åsikter om psykiatrin är delade.

När jag började (vi var då på ett annat universitetssjukhus) så höll jag på att vända i dörren samma dag pga en ”läskig” hierarki bland läkare/omvårdnadspersonal, jag kom från skolans värld och var inte van med en medeltida hierarki, men som tur var så blev det bättre på det området. Åren gick och många fina men sköra och även trasiga patienter arbetade jag och andra med.

Inte att förglömma all personal som det var både inspirerande och givande att arbeta med. Sedan måste det nämnas att det varit en palett av många udda människor som arbetat inom allmän psykiatrin, speciellt natt. För att inte prata om alla chefer jag haft under årens lopp, en del bättre än andra eller sämre än andra beror på hur man ser det. Jag hade en chef som uppskattade min kunskap och engagemang för patienter men också mitt mod att stå upp för viktiga saker och att jag vågade vara obekväm. Fast det fanns de som inte gillade läget så att säga, med personal som hade åsikter och dessutom förde fram dem. Visst får du tillbaka med en taskig löneutveckling eller annat smått och gott.

Jag började plugga till ssk parallellt med min dagtjänst, har egentligen alltid varit en parallell person, med det menar jag att jag gör fler saker samtidigt som vissa gör bara en sak åt gången, menar inte som ex män 🙂 och framförallt mer under åren som jag arbetat inom psykiatrin. Det hann bli 4 terminer av 6 innan livet slog till med dödsfall, senare försökte jag ta upp studierna till ssk men det slutade med fler dödsfall, då la jag de studierna på hyllan, men använde arbetsgivaren/chefer min kompetens av det? Nää inte min pedagogiska utbildning heller.

Senare bytte jag till natt tjänst och var tacksam att bytet gick så smidigt men vart hade jag hamnat i? något som liknade en sekt? bestående av personal och dessutom inget att göra. Understimulering var bara namnet.

Visst vi har ett stort ansvar inför vårt arbete, som innebär patienter och säkerhet.

Jag höll på att tråkas ihjäl många gånger, alla nätter då patienterna sover och det var lugnt,samtidigt förde jag fram det till chefen ett flertal gånger, dessutom erbjöd jag mig att vi/jag kunde hjälpa dagen med mycket. Blev det gehör? Nää.

Som jag nämnde så gjorde jag mycket parallellt, mer nu än tidigare annars hade jag dött av tristess där på jobbet. Medans nattarbetet pågick så arbetade jag två år på Mind/Självmordslinjen, jag var/är fortfarande skribent och skrev för webben/åt andra som filmbolag/biofilmer, svenskt-finskt hundföretag som deras hundbloggare, och för VOOV Stockholm och jag startade egna bloggar. Utbildade mig till AOSP instruktör (akut omhändertagande av suicidal person) hundinstruktör, blev hundstallets hundambassadör och lite annat smått och gott, jag hade även ett styrelseuppdrag för att nämna några och inte att glömma fortbildningarna genom jobbet, en fem dagars utbildning i Patientsäkerhet, Våld mot kvinnor grund och forts. Olika psykiatrikurser. Högre lön? -Glöm det! Istället höjs ingångslöner av arbetsgivaren så det skiljer inte mycket lönemässigt mellan personal som har flera års erfarenhet och en som är utan nämnvärd erfarenhet. Arbetsgivaren skulle kompensera oss alla som har erfarenhet med en lön som skiljer till det bättre. Eller hur!

Sektkänslan eller jag kanske ska säga mobbarbetende hos viss av personalen var ett utövande av härskartekniker, att ignorera, att vara ointresserad av vad som ska sägas om pt,, ett exkluderande, att utesluta i form av att favorisera personal. Jag var ju inte favoriten så jag låg rätt risigt till när jag arbetade med dem som utövade härskartekniker, vi var fler som blev utsatta men sen blev det rundgång av vissa som själva blivit utsatt- tröttsamt. Till vilken arbetsmiljö bidrar de till? Den usla!! naturligtvis.

Annat skumt har varit sovande ssk, sovande timmisar de hade en arbetsmoral som var på en lågvatten nivå.

Ett stort tack till alla dem jag jobbat med på natten som varit många gånger riktiga pärlor och gett mig många skratt, det har uppvägt allt sekt beteende nej jag menar härskartekniker hos vissa. De personerna/personal och alla patienter gjorde att jag trivdes i många år. Jag vill nämna att de bästa arbetskamraterna som jag jobbat med var från dag passen.

Arbetsmiljön är inte den optimala om jag säger så, ibland så har känslan varit att arbeta natt är som att vara på en isolerad ö utan insyn eller uppföljning, där tystnadskultur gäller och förstör du stämningen hos konflikträdda chefer, arbetstagare, så…….

Nu stängs en dörr och massa nya öppnas hoppas jag.

Väl mött! Allt gott/Ywonne

Läs mig gärna på webben min gamla blogg ligger kvar och jag har en ny på gång, ywonnebloggartexter.com eller så kanske du ser mig i andra skrivande sammanhang

Ehh får jag någon referens om det skulle behövas:)

#arbetsmiljöpsykiatri #förbättrapsykosocialarbetsmiljö #härskartekniker #ywonnebloggartexter

Copyright © Ywonne Viklund 2024

Så såg jag att då det visades inte vet jag riktigt hur, eftersom jag inte har Google+ vill säga +1 men jag hann se att närmare 300 plus hade gillats och 2 som missat plus knappen på/ för min sida/bild, skulle vara roligt om någon av er sa hur många fler om det blivit mer av +1 jag måste också själv ordna Google+ men Tack till dig som gillar mina inlägg/bilder det är verkligen glädjande.

Min kreativa sida har jag gett utrymme för mer och mer i form av min lyrik bok Svantunga, varit tidigare skribent på filmbolaget Filmeye.se jag är bloggare också tidigare hundbloggare på Morrr.com ett svenskt finskt företag, skrivit för VOOV Stockholm i annonsform, där den ena finns på Sveriges största hundblogg DogNews -Bästa vänner. Artikel publicerad i Leonberger nytt om friskvård för hundar.

Är i startgroparna för att skriva en roman. Jag gillar nytt tänkande och nya infallsvinklar men också det existentiella tänkandet.

När jag inte odlar kreativiteten så har jag arbetat med psykisk ohälsa inom sjukvården inriktning allmän psykiatri, utbildad undersköterska, jag har än så länge 270 högskolepoäng innefattar en lärarexamen och del av sjuksköterskeutb, arbetat inom skolan och även fritids. Utbildad hundinstruktör med olika inriktningar, hundintresset är stort likaså mitt skrivande, jag har tävlat en del med mina hundar och med Izza så kvalade vi in till räddningshund utbildningen, Izza var en jaktgolden men är nu en starkt lysande stjärna på hundhimlen. Jag har många fortbildningar som ex utbildad i patientsäkerhet, bergenmodellen, AOSP instruktör.

Har ett samhällsengagemang, mycket åsikter och är en hjälpare, arbetat som volontär som tidigare Självmordsupplysningen nu självmordslinjen, Hundstallet och VOOV Stockholm, utbildad mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer.

Tycker det är roande att blanda fiktion och verklighet i mina texter.

Jag hoppas du ska finna det underhållande att läsa mina texter, även du som läser min blogg kontinuerligt hoppas jag har ett utbyte av det.

Mejl till mig

contact@ywonnebloggartexter.com

#ywonnebloggartexter #ommig #merommig

Copyright © Ywonne Viklund 2025

Mitt skrivande började med min svenska lärare på gymnasiet som fick mig att lova henne att börja skriva.

Jag hade inte en susning om vad jag skulle skriva om. År las till år och fortfarande visste jag inte vad jag skulle skriva om och löftet skavde i mig som jag gett till svenska läraren.

Nu idag och sedan flera år tillbaka så skriver , har skrivit för webben som jag nämnt tidigare. Bloggen här blir om jag får ordning på den blandning av ditten och datten och olika tabu ämnen där det finns mycket stigma, att ge en röst åt de tysta ämnena.

Copyright © Ywonne Viklund 2025

Snäppet värre var min andra bror när han kom igång satte jag alltid min pirog i halsen. Inte undra på att jag tröståt. Att höra och låtsas förstå var egentligen enastående av mig men ibland blev allting för mycket och jag hostade och frustande upp min pirog med riktning på min bror.

Det var enda sättet att få stopp på hans bisarra tankegångar om att han var Guds gåva till kvinnorna och stod i ett speciellt förhållande till stjärnorna på himlen, och genom det så var han styrd av en yttre kraft till kvinnor.

En kraft de inte kunde motstå.

Ett grandiost storhetsvansinne eller rätt och slätt vanföreställningar, fast det gick inte och nå honom verbalt och prata om att han behövde medicinsk behandling när han var inne i dessa vanföreställningar.

Det var mer effektivt att spotta fram pirogen på honom. Han kom alltid ur sina konstiga ideer om kvinnor och att han var en gåva till dem.

Pyttsan, vet inte om han lät värre när han var mer normal, då var det mycket om att kvinnan skulle föda barn helst ett helt gäng av dem, laga mat städa kunde någon från deras land göra, utbildning för flickor och kvinnor var inte aktuellt ansåg han. Då kunde de bli för smarta och börja ta hand om sin själ och bygga upp en stark självkänsla med ett självförtroende som kunde förflytta berg. Istället för att skaka röven och brösten som många gjorde och han tilltalades av det, så ville han ha det och så skulle det fortsätta det skulle han se till.

Min bror är en dront tänkte jag medans jag tuggade på en ny pirog. En utdöd sort, vore önskvärt att hoppas på.

Fastfrusen i ett patriarkat tänkande. Hur hade han hamnat där? Med sin bakåtsträvande kvinnosyn.

Starka åsikter om kvinnan samtidigt så bestod han själv av oskarpa konturer som person. Ingen person som någon lägger märke till.

Alltid gråklädd, grå i ansiktet, mager till en medellängd. Faktiskt när han tänkte efter om sin bror så de enda färgklickarna han hade var det mörka håret och hans pepparkornsögon. Det var allt, sorgligt, pirogen han åt på hade blivit till sin andra.

Den här skulle ätas upp och inte spottas ut på en bror som var helt Lost i verkligheten, iallafall mellan varven.

Vad var det hon sa läkaren till honom efter hans akutbesök? Han var ju övertygad om att han skulle dö där på platsen av sin enorma hjärtklappning och att han inte kunde andas ordentligt med svetten rinnande. Han försöker samla ihop sina tankar.

Jo hon sa att det var inget fysiskt utan det var psykiskt och han hade haft en ångestattack, en panikattack, och det dog man inte av men kunde vara nog så otäck.

Han kände sig kränkt superkränkt, hur kunde hon säga något så korkat, han hade inga psykiska besvär. Visste hon egentligen vad hon pratade om? Legitimationen kanske hon köpt och var någon slags uppfödare istället. Ren och skär diskriminering var det. Plötsligt så knackar någon honom på axeln, han tittar upp och ser sin vackra bror.

Fattas bara det tänker han.

 Vad gör du här?

 Hur vet du var jag är?

Ingen av dem svarade på varandras frågor.

 Min lilla bror du ska inte vara här, du är inte sjuk så som du tror. Hans vackra brors ögon var som dimmiga fiskögon med tomhet bakom trots att han var en bror med smv, men han hade alltid tyckt att ögonen var fiskens samtidigt förundrade han över att de var ur samma familj, han lång vacker vältränad och med en fisks ögon men men iallafall, dessutom var han protestant inte alls att han delade den katolska läran och hans chilenska spanska var ingen annan latinos som fattade vad han sa, lät som någon rotvälska. M en han kunde flörta med finess, så det motsatta könet föll som käglor för honom trots de dimmiga fiskögonen.

Det var han helt klart avundsjuk på hur gjorde han? Men de var lika på ett plan, de hade bägge kroppsliga problem inte psykiska. Min vackra bror fick alltid efter han legat runt, för sig att han hade någon form av könssjukdom eller annat skit för han körde ju alltid utan skydd. När han blev riktig ”nojig”så sökte han läkare och sa att han hade symtom och blev undersökt men de hittade aldrig något han hade ju ren och skär tur med att inte få någon könssjukdom. När han varit tillräckligt många gånger hos läkaren för samma slags symtom, så fick han diagnosen somatisering va f-n är det? och han kände sig också oerhört kränkt.

Skulle han inbilla sig att det inte var på riktigt? sina symptom som var högst påtagliga och verkliga enligt honom, något psykiskt var det inte!!

Han var ju en Alfahanne märkte inte läkaren det? En Alfahanne var inte någon som hade massa psykiska problem, han hade somatiska problem basta!

Lilla brodern hade hört hans svada till leda. Något fel var det ju på honom. När man hörde honom så började hjärnan kännas tom och ens själ sprang och gömde sig. D ett gav mer att äta empanadas istället för att höra sin brors ältande av sina kroppsliga besvär.

Värst var att höra när han höjde sig själv och sa att kvinnan han var kär i hade tur i kärlek för hon hade honom. Dessutom hade han tjatat i två års tid om att han ville ha barn med henne. H ur tänkte min vackra kära bror eller han tänkte inte alls, han var ju gift och hade barn redan.

Inte undra på att hon ofta rabblade sinnesrobönen som ett helande mantra för sin själ.

Fast min bror han begrep ingenting, han hade ett för kallt hjärta för det

Kärlek går alltid hand i hand med kreaviteten

OCH! ”Allt är möjligt inom skriverier” Steven King.  När man inte får svar av den person som man vill ha svaren ifrån så är det lätt att börja ge egna svar i olika former till sig själv, inom skriverier. Det bästa är att blanda fiktion och verklighet :).                    Låt mig inte svika Jag är kär för första gången Vet du inte att det kommer att hålla Det är en kärlek som varar för alltid Det är en kärlek som inte har något förflutet. Översatt från låttexten Don’t let me down Beatles.      Han kände sig stolt att han gav ”låten” till tjejen han för stunden älskade så djupt. Kanske det är henne jag alltid kommer älska. Fast det finns ett stort Aber, förstås. Heter giftermål på svenska språket.Han var ju redan gift. Ibland glömde han bort det. Äktenskapet var en dötrist inrättning. Speciellt det här äktenskapet. Mest jobbigt var allt mörker som de hade i äktenskapet, ingen av dem mådde psykiskt bra.Ibland verkade det som hon var deprimerad.De hade svårt att prata om deras problem, och han började känna sig missnöjd i relationen. Han insåg att han behövde bekräftelse, bli sedd och känna åtrå, hon var ju alltid trött och less på honom. Att utföra det ultimata.sveket och vara notorisk otrogen tillsammans med alla sina lögner var inte så farligt han var ju kär och egentligen så hade han egentligen inga intentioner att lämna den bedragna.Hon fick stå ut.De var ju katoliker så att skilja sig No way. Att möta verkligheten, det var svårt och helst flydde han ifrån den, inte orkade han tala om att han var otrogen regelbundet, att han hade ett fast förhållande, vad skulle han säga? till sin familj och släkten inte att förglömma.Den bestod nog av närmare ett tusental, han tillhörde ju mapuche folket. När han tänkte efter så hade han alltid varit feg som. liten under uppväxten och som nu ung vuxen. Därav kom strategierna till att ljuga, många lögner då trivdes han som fisken i vattnet. Fast egentligen så var det inte säkert att han tillhörde ursprungsfolken i Chile fast han var full av beundran till det folket. Han såg för det första inte ut som en indian mer som en fet förvuxen liten man, och tyckte alldeles för mycket om att äta Pan de Pascua med olika fyllningar säkert därav fetman men bakelserna kunde han inte motstå. Sin äkta hälft sa att han var en goding med en touch av ironi, vad hon nu menade med det. Sina personliga egenskaper stod i kontrast mot en indians egenskaper han var varken modig eller sanningsenlig dessutom hade han inget stoiskt lugn för det mesta var han ett mer knippe med ett visst antal panikattacker. Det tog på psyket eller själen att ljuga hela tiden.och att försöka komma undan sitt ansvar. Vara otrogen tar tid, spela fotboll tar tid, dansa, festa tar tid att upprätthålla ett äktenskap på falsk grund tar tid, att arbeta tar. tid inte undra på att ångesten var som exploderade attacker i kroppen, ångestattackerna duggade över honom som ett radband.

The studio was filled with the rich odour of roses, and when the light summer wind stirred amidst the trees of the garden, there came through the open door the heavy scent of the lilac, or the more delicate perfume of the pink-flowering thorn.

From the corner of the divan of Persian saddle-bags on which he was lying, smoking, as was his custom, innumerable cigarettes, Lord Henry Wotton could just catch the gleam of the honey-sweet and honey-coloured blossoms of a laburnum, whose tremulous branches seemed hardly able to bear the burden of a beauty so flamelike as theirs; and now and then the fantastic shadows of birds in flight flitted across the long tussore-silk curtains that were stretched in front of the huge window, producing a kind of momentary Japanese effect, and making him think of those pallid, jade-faced painters of Tokyo who, through the medium of an art that is necessarily immobile, seek to convey the sense of swiftness and motion. The sullen murmur of the bees shouldering their way through the long unmown grass, or circling with monotonous insistence round the dusty gilt horns of the straggling woodbine, seemed to make the stillness more oppressive. The dim roar of London was like the bourdon note of a distant organ.

In the centre of the room, clamped to an upright easel, stood the full-length portrait of a young man of extraordinary personal beauty, and in front of it, some little distance away, was sitting the artist himself, Basil Hallward, whose sudden disappearance some years ago caused, at the time, such public excitement and gave rise to so many strange conjectures.

As the painter looked at the gracious and comely form he had so skilfully mirrored in his art, a smile of pleasure passed across his face, and seemed about to linger there. But he suddenly started up, and closing his eyes, placed his fingers upon the lids, as though he sought to imprison within his brain some curious dream from which he feared he might awake.

“It is your best work, Basil, the best thing you have ever done,” said Lord Henry languidly. “You must certainly send it next year to the Grosvenor. The Academy is too large and too vulgar. Whenever I have gone there, there have been either so many people that I have not been able to see the pictures, which was dreadful, or so many pictures that I have not been able to see the people, which was worse. The Grosvenor is really the only place.”

“I don’t think I shall send it anywhere,” he answered, tossing his head back in that odd way that used to make his friends laugh at him at Oxford. “No, I won’t send it anywhere.”

Lord Henry elevated his eyebrows and looked at him in amazement through the thin blue wreaths of smoke that curled up in such fanciful whorls from his heavy, opium-tainted cigarette. “Not send it anywhere? My dear fellow, why? Have you any reason? What odd chaps you painters are! You do anything in the world to gain a reputation. As soon as you have one, you seem to want to throw it away. It is silly of you, for there is only one thing in the world worse than being talked about, and that is not being talked about. A portrait like this would set you far above all the young men in England, and make the old men quite jealous, if old men are ever capable of any emotion.”

“I know you will laugh at me,” he replied, “but I really can’t exhibit it. I have put too much of myself into it.”

Lord Henry stretched himself out on the divan and laughed.

“Yes, I knew you would; but it is quite true, all the same.”

“Too much of yourself in it! Upon my word, Basil, I didn’t know you were so vain; and I really can’t see any resemblance between you, with your rugged strong face and your coal-black hair, and this young Adonis, who looks as if he was made out of ivory and rose-leaves. Why, my dear Basil, he is a Narcissus, and you—well, of course you have an intellectual expression and all that. But beauty, real beauty, ends where an intellectual expression begins. Intellect is in itself a mode of exaggeration, and destroys the harmony of any face. The moment one sits down to think, one becomes all nose, or all forehead, or something horrid. Look at the successful men in any of the learned professions. How perfectly hideous they are! Except, of course, in the Church. But then in the Church they don’t think. A bishop keeps on saying at the age of eighty what he was told to say when he was a boy of eighteen, and as a natural consequence he always looks absolutely delightful. Your mysterious young friend, whose name you have never told me, but whose picture really fascinates me, never thinks. I feel quite sure of that. He is some brainless beautiful creature who should be always here in winter when we have no flowers to look at, and always here in summer when we want something to chill our intelligence. Don’t flatter yourself, Basil: you are not in the least like him.”

“You don’t understand me, Harry,” answered the artist. “Of course I am not like him. I know that perfectly well. Indeed, I should be sorry to look like him. You shrug your shoulders? I am telling you the truth. There is a fatality about all physical and intellectual distinction, the sort of fatality that seems to dog through history the faltering steps of kings. It is better not to be different from one’s fellows. The ugly and the stupid have the best of it in this world. They can sit at their ease and gape at the play. If they know nothing of victory, they are at least spared the knowledge of defeat. They live as we all should live—undisturbed, indifferent, and without disquiet. They neither bring ruin upon others, nor ever receive it from alien hands. Your rank and wealth, Harry; my brains, such as they are—my art, whatever it may be worth; Dorian Gray’s good looks—we shall all suffer for what the gods have given us, suffer terribly.”

“Dorian Gray? Is that his name?” asked Lord Henry, walking across the studio towards Basil Hallward.

“Yes, that is his name. I didn’t intend to tell it to you.”

“Oh, I can’t explain. When I like people immensely, I never tell their names to any one. It is like surrendering a part of them. I have grown to love secrecy. It seems to be the one thing that can make modern life mysterious or marvellous to us. The commonest thing is delightful if one only hides it. When I leave town now I never tell my people where I am going. If I did, I would lose all my pleasure. It is a silly habit, I dare say, but somehow it seems to bring a great deal of romance into one’s life. I suppose you think me awfully foolish about it?”

“Not at all,” answered Lord Henry, “not at all, my dear Basil. You seem to forget that I am married, and the one charm of marriage is that it makes a life of deception absolutely necessary for both parties. I never know where my wife is, and my wife never knows what I am doing. When we meet—we do meet occasionally, when we dine out together, or go down to the Duke’s—we tell each other the most absurd stories with the most serious faces. My wife is very good at it—much better, in fact, than I am. She never gets confused over her dates, and I always do. But when she does find me out, she makes no row at all. I sometimes wish she would; but she merely laughs at me.”

“I hate the way you talk about your married life, Harry,” said Basil Hallward, strolling towards the door that led into the garden. “I believe that you are really a very good husband, but that you are thoroughly ashamed of your own virtues. You are an extraordinary fellow. You never say a moral thing, and you never do a wrong thing. Your cynicism is simply a pose.”

“Being natural is simply a pose, and the most irritating pose I know,” cried Lord Henry, laughing; and the two young men went out into the garden together and ensconced themselves on a long bamboo seat that stood in the shade of a tall laurel bush. The sunlight slipped over the polished leaves. In the grass, white daisies were tremulous.

After a pause, Lord Henry pulled out his watch. “I am afraid I must be going, Basil,” he murmured, “and before I go, I insist on your answering a question I put to you some time ago.”

“What is that?” said the painter, keeping his eyes fixed on the ground.

“You know quite well.”

“I do not, Harry.”