Snäppet värre var min andra bror när han kom igång satte jag alltid min pirog i halsen. Inte undra på att jag tröståt. Att höra och låtsas förstå var egentligen enastående av mig men ibland blev allting för mycket och jag hostade och frustande upp min pirog med riktning på min bror.

Det var enda sättet att få stopp på hans bisarra tankegångar om att han var Guds gåva till kvinnorna och stod i ett speciellt förhållande till stjärnorna på himlen, och genom det så var han styrd av en yttre kraft till kvinnor.

En kraft de inte kunde motstå.

Ett grandiost storhetsvansinne eller rätt och slätt vanföreställningar, fast det gick inte och nå honom verbalt och prata om att han behövde medicinsk behandling när han var inne i dessa vanföreställningar.

Det var mer effektivt att spotta fram pirogen på honom. Han kom alltid ur sina konstiga ideer om kvinnor och att han var en gåva till dem.

Pyttsan, vet inte om han lät värre när han var mer normal, då var det mycket om att kvinnan skulle föda barn helst ett helt gäng av dem, laga mat städa kunde någon från deras land göra, utbildning för flickor och kvinnor var inte aktuellt ansåg han. Då kunde de bli för smarta och börja ta hand om sin själ och bygga upp en stark självkänsla med ett självförtroende som kunde förflytta berg. Istället för att skaka röven och brösten som många gjorde och han tilltalades av det, så ville han ha det och så skulle det fortsätta det skulle han se till.

Min bror är en dront tänkte jag medans jag tuggade på en ny pirog. En utdöd sort, vore önskvärt att hoppas på.

Fastfrusen i ett patriarkat tänkande. Hur hade han hamnat där? Med sin bakåtsträvande kvinnosyn.

Starka åsikter om kvinnan samtidigt så bestod han själv av oskarpa konturer som person. Ingen person som någon lägger märke till.

Alltid gråklädd, grå i ansiktet, mager till en medellängd. Faktiskt när han tänkte efter om sin bror så de enda färgklickarna han hade var det mörka håret och hans pepparkornsögon. Det var allt, sorgligt, pirogen han åt på hade blivit till sin andra.

Den här skulle ätas upp och inte spottas ut på en bror som var helt Lost i verkligheten, iallafall mellan varven.

Vad var det hon sa läkaren till honom efter hans akutbesök? Han var ju övertygad om att han skulle dö där på platsen av sin enorma hjärtklappning och att han inte kunde andas ordentligt med svetten rinnande. Han försöker samla ihop sina tankar.

Jo hon sa att det var inget fysiskt utan det var psykiskt och han hade haft en ångestattack, en panikattack, och det dog man inte av men kunde vara nog så otäck.

Han kände sig kränkt superkränkt, hur kunde hon säga något så korkat, han hade inga psykiska besvär. Visste hon egentligen vad hon pratade om? Legitimationen kanske hon köpt och var någon slags uppfödare istället. Ren och skär diskriminering var det. Plötsligt så knackar någon honom på axeln, han tittar upp och ser sin vackra bror.

Fattas bara det tänker han.

 Vad gör du här?

 Hur vet du var jag är?

Ingen av dem svarade på varandras frågor.

 Min lilla bror du ska inte vara här, du är inte sjuk så som du tror. Hans vackra brors ögon var som dimmiga fiskögon med tomhet bakom trots att han var en bror med smv, men han hade alltid tyckt att ögonen var fiskens samtidigt förundrade han över att de var ur samma familj, han lång vacker vältränad och med en fisks ögon men men iallafall, dessutom var han protestant inte alls att han delade den katolska läran och hans chilenska spanska var ingen annan latinos som fattade vad han sa, lät som någon rotvälska. M en han kunde flörta med finess, så det motsatta könet föll som käglor för honom trots de dimmiga fiskögonen.

Det var han helt klart avundsjuk på hur gjorde han? Men de var lika på ett plan, de hade bägge kroppsliga problem inte psykiska. Min vackra bror fick alltid efter han legat runt, för sig att han hade någon form av könssjukdom eller annat skit för han körde ju alltid utan skydd. När han blev riktig ”nojig”så sökte han läkare och sa att han hade symtom och blev undersökt men de hittade aldrig något han hade ju ren och skär tur med att inte få någon könssjukdom. När han varit tillräckligt många gånger hos läkaren för samma slags symtom, så fick han diagnosen somatisering va f-n är det? och han kände sig också oerhört kränkt.

Skulle han inbilla sig att det inte var på riktigt? sina symptom som var högst påtagliga och verkliga enligt honom, något psykiskt var det inte!!

Han var ju en Alfahanne märkte inte läkaren det? En Alfahanne var inte någon som hade massa psykiska problem, han hade somatiska problem basta!

Lilla brodern hade hört hans svada till leda. Något fel var det ju på honom. När man hörde honom så började hjärnan kännas tom och ens själ sprang och gömde sig. D ett gav mer att äta empanadas istället för att höra sin brors ältande av sina kroppsliga besvär.

Värst var att höra när han höjde sig själv och sa att kvinnan han var kär i hade tur i kärlek för hon hade honom. Dessutom hade han tjatat i två års tid om att han ville ha barn med henne. H ur tänkte min vackra kära bror eller han tänkte inte alls, han var ju gift och hade barn redan.

Inte undra på att hon ofta rabblade sinnesrobönen som ett helande mantra för sin själ.

Fast min bror han begrep ingenting, han hade ett för kallt hjärta för det